Utomhuskonst

Konstverket Badpojken är placerat vid Hagadals förskola, Skyttegatan 22 och invigdes i juni 2010. Skulpturen är tillägnat barnen i Tranås och har inspirerats från en reklambild i ett resemagasin. Gestaltningen iscensattes med hjälp av konstnärens då femåriga systerson Joel och tolkningen är tänkt att vara väldigt individuell.

Materialvalet föll på vit glasfiberplast då Åberg anser att det är ett relativt lätthanterligt, slitstarkt och flexibelt material. I verket ingår också den badring som finns placerad kring trädet en bit bort. Då konstverket är format som två sittplatser är det planerat att de ska användas flitigt, så varsågoda att bänka er!

Mikael Åberg (*1964)

Mikael Åberg föddes 1964 i Umeåtrakten och tog sin examen vid Konsthögskolan i Umeå 1998 med inriktning mot skulptur. Hans verk som både är två- och tredimensionella bygger oftast på vardagliga företeelser som vi människor ställs inför och hanterar genom direkta eller indirekta val.

Detta kunde beskådas i en av hans mest kända utställningar Freedom of choice som anordnades på Örnsköldsviks museum och konsthall 2008.

Skulpturen Bollspel II är placerad på Falkgatan intill Holavdesgymnasiets norra sida. Bollspel II är skapad av Börje Lindberg och sattes på plats år 1962. Stadsarkitekten Dag Irvall och konstnären var i början oense om konstverkets placering och utförande. Lindberg försvarade konstverket genom att förklara att skulpturen ska visa på styrka och kraft, därav de förvrängda och stympade kroppsdelarna. Det är en skulptur som bör ses i ljuset av sin samtid under 1960-talet och de uttryck som hade ett fragmentariskt skapande i fokus.

Börje Lindberg (*1928)

Börje Lindberg föddes 1928 i Stockholm och började 1950 som lärling hos Lena Börjesson. Kort efter detta ansökte han till Konstakademien och 1957 tog han sin examen under Bror Hjort och Stig Blombergs ledning. Hans verk kan idag till största del beskådas i Stockholmsområdet och kännetecknas av effektfullt trasiga siluetter med stor livfullhet.

Exempel på andra verk är: bronsskulpturerna Fart (1958) på Bodals skola på Lidingö samt Bollspel I (1963) som är placerad i Brännkyrka läroverk Stockholm. Lindberg finns representerad på Moderna museet.

Cladonia Fimbriata är ett konstverk som beställdes av Tranåsbostäder och placerades utanför Sommens skola år 2014. Skulpturen är i patinerad brons och inspirationen till skulpturen är blek bägarlav och namnet på skulpturen är bägarlavens latinska namn. Konstnären valde materialet brons eftersom hon ville ha med ett historiskt perspektiv i gestaltningen. Skulpturen är en hyllning till naturens samspel mellan arter vilket gör allt levande möjligt.

Nikolina Ställborn (*1972)

Med närvaro och grundläggande kunskap i många tekniker arbetar Nikolina med att skapa stämningar och sammanhang. Hon arbetar främst med installationer där skulpturer och ljus ingår. Både i de offentliga permanenta installationerna och de som hon gör temporärt för ett utställningsrum eller i andra miljöer, i vilket hon arbetar med uppmärksamhet på helheten, sammanhanget och rummets arkitektur. Hennes intresse av biologi visualiseras på olika sätt i hennes produktion, där hon lyfter fram enskilda organismer och belyser deras komplexitet.

Nikolina Ställborn är utbildad i skulptur vid Islands Konsthögskola i Reykjavik, Island och har en magisterexamen i fri konst vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Nikolina har deltagit i flera utställningar i Reykjavik och Stockholm. Hon har genomfört fem offentliga gestaltningar för krävande utomhusmiljöer på Island och i Sverige, varav en 250 meter lång gata med 20 storskaliga skulpturer (Henriksdalsallén i Hammarby Sjöstad, Sverige). Uppdragsgivare b.la Stockholm Konst, Solna Stad, Stockholmshem och Tranås kommun.

Skulpturen Desperation är placerad intill Tingshusbron och har sitt ursprung i den vrede konstnären kände i hemstaden Malmö. Där fanns en fabrik med rikliga svavelutsläpp som gjorde att hon drabbades av ständig yrsel. Det är också meningen att skulpturen ska förmedla den desperation som många kvinnor känner inför samhällets orättvisor och deras strävan efter att förändra samhället till det bättre. Skulpten invigdes i april 1975 och är gjord av brons.

Runa Bülow-Hübe (*1890-†1983)

Konstnären Runa Bülow-Hübe, dotter till den kände tranåskonstnären Knut Ekwall, föddes 1890 på ön Romanö i sjön Sommen. I och med att stora delar av familjen Ekwall var konstnärliga influerades hon tidigt av dessa. Från 1919–1924 studerade hon under skulptören Carl Milles vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Hon har under sina verksamhetsår haft ett flertal olika utställningar runt om i Sverige, bland annat i Stockholm, Malmö och Tranås, som också berikats med sammanlagt fem skulpturer i utomhusmiljö. Hennes dotter Vivianna Torun Bülow-Hübe blev världsberömd som silversmed.

Konstverket Falken beställdes av HSB Fastigheter i Tranås i samband med uppförandet av hyreshusen på Falkberget. Skulpturen är placerad på Tranåskvarnsgatan. Skulpturen är ett resultat av den så kallade 1%-regeln, vilken anger att en procent vid ny-, till- och ombyggnation ska avsättas för konstnärlig gestaltning. Detta var en rekommendation för att stödja svenska konstnärer men också för att ge bostadsområden extra fägring. Idag är konstverket mycket uppskattat i området och vattenarrangemanget som lades till 1967 bidrog starkt till dess nuvarande skönhet.

Nandor Wagner (*1922-†1997)

Konstnären Nandor Wagner föddes 1922 i Nagyvarad i Ungern och studerade i mitten av 1940-talet på Konstakademien i Budapest. Efter sin examen producerade han ett flertal skulpturer i Budapest bland annat bronsskulpturen Corpus Hungarium (1951). Bara ett par år efter detta tvingades han fly till Sverige undan sovjetiskt förtryck i samband med den Ungerska revolutionen 1956.

Han kom då att bosätta sig i Lund tillsammans med sin familj och har gjort flera offentliga konstverk, bland annat i Lund, Oskarshamn, Eslöv och Alingsås. I början av 1970-talet flyttade Wagner med sin japanska hustru till Moka, Japan, där han levde fram till sin död 1997. Wagner har blivit känd för sin egenutvecklade gjutningsteknik av rostfria stålstatyer, liksom för konstverket The Garden of Philosophy, en hyllning till världens olika kulturer. Gruppen med åtta statyer avbildar stora religiösa och kulturella personer från alla tider och civilisationer och finns gjuten i tre likadana versioner, var och en avsedd för Budapest, Tokyo och New York.

Fantasifågeln är placerad på torget och producerades mellan 1966 och 1971 efter att konstnären Allan Runefelt vunnit en konstnärstävling kopplad till Tranås 50-årsjubileum 1969. Motiveringen till vinsten byggde på att Runefelts förslag ansågs bäst utifrån materialval, topografisk utformning samt helhetsintryck med det omgivande landskapet. Skulpturen är ett av två konstverk av Runefeldt placerade på torget. Fantasifågeln är den förgyllda bronsskulptur och det andra konstverket Mosippan består av en sten­blomman tillverkad i röd granit.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide engelska Länk till annan webbplats.

Mer information:

Det stora torget i Tranås domineras av Allan Runefelts förgyllda fantasifågel. Men fågeln är bara halva konstverket. Mosippan i granit är den andra halvan och konstnärens tanke var att mosippan med sina långa rötter håller oss fast på marken. Det är den jordbundna delen av oss. Fantasifågeln symboliserar istället vår längtan efter frihet, vår fantasi och våra drömmar i en allt hårdare värld.

Allan Runefelt föds i Stockholm 1922. Efter studier på Konsthögskolan gör han många studieresor i Europa och USA. Han har ett stort intresse för den primitiva konsten, ett intresse som kommer att färga hans eget skapande. Han har gjort flera offentliga verk runt om i Sverige. I Västerås står till exempel ”Tjuren” som påminner en hel del om fantasifågeln. Men tjuren symboliserar makt och styrka och den står fast förankrad utanför stadshuset. Vår fågel är istället på väg att lyfta och den står på torget, där människor rör sig fritt. Båda konstverken står på en hög pelare, de är i gjutna i brons som är belagda med bladguld. På så vis påminner de om varandra trots att de är så olika i uttrycket.

Vid en resa i Frankrike fascineras Allan av likheten mellan en man och hans get. Det kommer så småningom att bli hans mest kända och älskade verk, ”Gubben med geten” som står bland annat i Stockholm, Örebro, Gävle och Kristianstad. Gubben med geten har kommit att bli en riktig folkkär skulptur, framför allt av barnen som älskar att sitta på den. I stadsdelen Västertorp blev folk på stan bestörta och sociala medier kokade av upprördhet när sockeln plötsligt stod tom en dag. Man misstänkte att den blivit stulen. Kommunen fick snabbt gå ut med informationen att den var nedplockad för restaurering och snart skulle tillbaka igen.

Fantasifågeln har också restaurerats men det gjordes på plats 2012. Då satt byggnadsvårdare Ann Håkansson ett par veckor i ett provisoriskt tält som täckte fågeln så att inte vinden skulle påverka det känsliga bladguldet. Nu sträcker den stolt ut sig i samma glans som när den invigdes, täckt med 23,75 karats äkta bladguld. Om ”Gubben med geten” genast blev älskad så har ”Fantasifågel” haft en längre väg till Tranåsbornas hjärtan. När den avtäcktes 1969 var det väl inte någon större förståelse hos allmänheten för tranan som reser sig mot friheten. I dag har vi tagit den till oss, den har blivit en symbol för Tranås, och visst skulle torget se väldigt tomt ut utan fantasifågel och mosippa.

Man kan se torgets utsmyckning som en resa genom livet. Man föds nära jorden, hålls fast av rötterna, kämpar sig uppåt för att sedan så småningom lämna jordelivet. Runefelt själv lämnar det jordiska 2005, 82 år gammal.

More information, English version:

The big square in Tranås is dominated by Allan Runefelt’s golden bird of imagination. But the bird is not alone, there is also another piece in the artwork. The Anemone or Mosippan made by stone is the other part and the artist thought that the flower with deep roots keep us firmly on the ground. It is the earthbound part of us. The bird of imagination is a symbol for our longing of freedom, our imagination and our dreams in a sometimes harsh world.

Allan Runefelt was born in Stockholm in 1922. After getting an art education he travelled a lot in Europe and USA. He had a big interest in native art, and that interest influenced his work. He has made several public artworks in Sweden. For example in Västerås stands The Bull that reminds a bit of The Bird of Imagination. But the bull symbolizes power and strength and it is placed in front of the city hall. Our bird is instead going to fly away and it stands on the market place, where people come and go as they wish. Both sculptures are placed on a high pedestal and they are made out of golden bronze. In that way they look similar even though their expression is very different.

The bird of imagination has been repaired in 2012. The work was executed on the square by building up a temporary tent covering the bird so that the wind wouldn’t damage the sensitive gold leafs. Now it is once again as golden as it was when it was brand new, covered in real gold leafs. It took some time before people in Tranås started to like The Bird of Imagination. When it was new in 1969 no one really understood the crane that is unfolding the wings and lifting towards the sky. Today it has become a symbol of Tranås and the square would look very empty without the golden bird and the flower of stone.

You can look upon the two pieces as a travel through life. You are born close to the earth, the deep roots are holding you back and you struggle to get loose and in the end leave and go to heaven when you die. Runefelt died in 2005, 82 years old.

Fontänen på Hylandstorg är slutresultatet av ett samarbete mellan två formgivare, stadsträdgårdsmästaren Karlheinz Hallesius från Tranås samt Erik Bengtsson, konstnär från Kristianstad. Fontänen består idag av ett flertal olika element och anlades kort efter att Hylandstorg grundlagts år 1987. Den stora stenen i mitten av fontänen skänktes av Hallesius till Tranås kommun i mitten av 1980-talet. Han hittade stenen i Kungshults stenbrott utanför Tranås ett par år tidigare och har sparat den för det unika mönstret som den finkorniga porfyren och den grova graniten bildade tillsammans. Det var också Hallesius som kom med förslaget att fontänen skulle vara rektangulär istället för rund för att återkoppla till det kvadratiska markbeläggningsmönstret på torget.

Erik Bengtsson anlitades sedan för att utforma slutdetaljerna, till exempel de svarta avhuggna granitstenarna som står runtom mittstenen liksom det fundament som stenarna är place­rade på. Fontänen har delvis bekostats med medel från Karl och Britt Strandbergs donationsfond.

Graffitimålningen på Vaktgatan/Västra järnvägsgatan 13 är skapad på gaveln av Kraftverket. Konstverket tillkom år 2015 i samband med Epic Street Festival och är ett samarbete mellan graffitikonstnärerna Awone (Swe), Bless (Swe), Raúl de Dios (Esp), Musa 71 (Esp) och Kram (Esp). Under en veckas tid var konstnärerna på plats i Tranås och arbetade fram verket som föreställer en färgglad, piercad trana.

Konstverket är placerat på väggen intill entrén vid serviceboendet Berget, Piratens gata 9. Idén till konstverket väcktes år 1968 när Nils Sandbergh var ute i skogen och promenerade. Utifrån några tallgrenar fick han en bild av ett möjligt konstprojekt och han började drömma om att realisera verket. Först 1981 blev drömmen verklighet. Då vann han den jurybedömda tävlingen om utsmyckningen av entrén till äldreboendet Berget. Efter tre månaders arbete kunde det färdiga resultatet studeras, en tredelad aluminiumrelief som illustrerar H. C. Andersens klassiska saga Den fula ankungen.

Nils "Nisse" Sandbergh (*1919-†2005)

Nils Vilhelm Sandbergh föddes 1919 i Mjölby och började tidigt arbeta som typograf och hantverkare. Efter ett par år flyttade han till Linköping och där utvecklades konstintresset allt mer.

Han började kort därefter att studera vid Kåge Liefwendals målar­skola i Strängnäs med fokus på måleri och grafik, men gick också som lärling hos Erik Jensen, P. O. Zackrisson och Rolf Trolle i Linköping. 1947 erhöll Sandbergh ett stipendium från Mjölbys konstklubb Paletten och har vid ett flertal tillfällen ställt ut i deras utställningslokaler.

Skulpturen är placerad intill järnvägsstationen på Östa järnvägsgatan 12. Bronsskulpturen av Herman Norrman invigdes 1993 av bland andra kommunfullmäktiges ordförande Hans Rocén och konstkritikern från Svenska Dagbladet Ulf Hård af Segerstad.

Thomas Qvarsebo (*1947)

Thomas Qvarsebo föddes 1947 i Stockholm och är son till Per-Arne och Ann-Marie Qvarsebo, verksamma som dansare, koreografer och pedagoger. Han utbildade sig under tidigt 1970-tal till konstnär vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har sedan dess bland annat gjort verk som bronsskulpturen Tyngdlyftare (1987) i Kalmars sporthall, Vägen genom A (porträtt av Alf Henrikson, 1998) på Esplanaden i Huskvarna samt stålstatyn Greta Garbo (2005) i Filmstaden i Sundbyberg och på Greta Garbos torg i Stockholm.

Konstverket är placerad vid Stoeryd lekplats, Beckhemsvägen 16. De tre skulpturerna som ingår i konstverket I hagen invigdes i maj 1975 och tillkom genom en donation efter makarna Axel och Gunhild Svensson som hade en önskan om att få en staty uppförd i bostadsområdet Stoeryd. Verket är tillverkat i rostfritt stål och föreställer en ko, en liten flicka samt en pojke, och de tre statyerna är placerade på varsin sockel i grå granit.

Rune Karlzon (*1930-†2001)

Rune Karlzon föddes 1930 i Bottnaryd men kom senare att flytta till Jönköping. Han utbildade sig inom konstnärsyrket på Konstfackskolan i Stockholm 1954-1958 men har även gått som lärling under bildhuggarmästaren Esse Osbeck i Jönköping och stenhuggarmästare Per A. Palmi Stockholm.

Karlzon har under sina verksamhetsår arbetat som skulptör, medaljkonstnär, grafiker, ciselörmästare och konstsmidesmästare. Rune Karlzon har producerat ett flertal olika konstverk och utsmyckningar runtom i Sverige. I Jönköping finns en handfull offentliga konstverk av honom, bland andra bronsskulpturen Hoppets vision (1967) på Hoppets torg. På Fredstorget i Aneby finns skulpturgruppen Rött anteckningsblock (1986) i röd askerydsgranit.

Karlzon finns också representerad utomlands bland annat på The British Museum, Myntkabinettet i Haag, Nationalmuseum i Krakow, Affischmuseet i Warszawa och Moderna medaljmuseet i Wroclaw.

Konstverket Inbjudan till dans är placerat intill huvudentrén av Holavedsgymnaset, Gillesgatan 4. Verket Inbjudan till dans i rostfritt stål föreställer två människor som fattat varandras händer. En betraktare som rör sig runt det tredimensionella verket kan förnimma dansens rörelse i det skuggspel som uppstår. Mellanrumsformerna i samverkan med de rena siluetterna ger skulpturen dess karaktäristiska utseende.

Rune Karlzon (*1930-†2001)

Rune Karlzon föddes 1930 i Bottnaryd men kom senare att flytta till Jönköping. Han utbildade sig inom konstnärsyrket på Konstfackskolan i Stockholm 1954-1958 men har även gått som lärling under bildhuggarmästaren Esse Osbeck i Jönköping och stenhuggarmästare Per A. Palmi Stockholm.

Karlzon har under sina verksamhetsår arbetat som skulptör, medaljkonstnär, grafiker, ciselörmästare och konstsmidesmästare. Rune Karlzon har producerat ett flertal olika konstverk och utsmyckningar runtom i Sverige. I Jönköping finns en handfull offentliga konstverk av honom, bland andra bronsskulpturen Hoppets vision (1967) på Hoppets torg. På Fredstorget i Aneby finns skulpturgruppen Rött anteckningsblock (1986) i röd askerydsgranit.

Karlzon finns också representerad utomlands bland annat på The British Museum, Myntkabinettet i Haag, Nationalmuseum i Krakow, Affischmuseet i Warszawa och Moderna medaljmuseet i Wroclaw.

Konstverket Jimmys är placerad på förskolan Skogsgläntans lekplats. Konstnären Monika Gora fick idén till ljusskulpturen Jimmys när hon arbetade med att göra en skolgård mer gästvänlig och intressant som lekplats. Skolgården bestod av en stor asfalterad yta. Hon hämtade inspiration från omgivningarna som bestod av kullar och skog, samt barnens lekar. Resultatet blev en grupp bulliga skulpturer som lyser välkomnande i mörkret och som inbjuder barnen till att krama och klättra på dem.

Monika Gora (*1959)

Monika Gora är utbildad landskapsarkitekt och konstnär som drivit sin egen firma GORA art&landscape sedan 1989. Innan hon startade upp sin verksamhet gjorde hon flera längre resor till Australien, Kina, Indonesien, Nederländerna, Nya Zeeland och USA för att studera och arbeta.

Konstverket är placerad vid Junkaremålsskolan, Östra vägen. Bronsskulpturen Kesande kalv kom på plats vid Junkaremålsskolan efter att denna stod färdig i slutet av 1960-talet. Både denna och Lekande Björnungar valdes av kulturnämnden efter flera olika förslag från konstnären.

Georg Ganmar (*1916-†1976)

Georg Ganmar (född Andersson) föddes 1916 i Hallstahammar och började tidigt arbeta som formgjutare på Kanthal i sin födelseort men kom senare att utbilda sig inom konstyrket både på Konstfackskolan och Konstakademien i Stockholm. Han producerade till största del skulpturer i olika material men främst i sten och brons.

Motiven består ofta av djur i rörelse, porträtt eller abstrakta reliefer i trä. Exempel på konstverk han gjort är Lokatt (1962) i röd vångagranit på Maltesholmsskolan i Stockholm och granitskulpturen Vildsvin (1969) placerad i Barkabyskolan i Järfälla.

Skulpturen La Mano står sedan år 1981 på Fröafalls torg och består av två sammanfogade handflator som sträcker sig upp mot skyn. Enligt konstnären ska skulpturen symbolisera ”enandet kring ett gemensamt mål”. Skulpturen är resultatet av en tävling där uppdraget var att utforma ett monument över de frivilliga, svenska soldater som stupade i det spanska inbördes­kriget. Tranås La Mano är en miniatyr av den ursprungliga skulpturen som finns på Katarinavägen i Stockholm.

Liss Eriksson (*1919-†2000)

Liss Eriksson föddes i Stockholm och växte upp i sin fars, Christian Erikssons, kombinerade bostads- och ateljéfastighet på Södermalm. Här bodde Liss Eriksson fram till 1938 då han flyttade till Norrköping för att studera för Nils Sjögren och Eric Grate. Han avbröt studierna efter ett år och började på Kungliga Konsthögskolan där han stannade mellan 1939 och 1944.

Efter detta flyttade han till Paris tillsammans med sin blivande hustru konstnären Brita Reich-Eriksson för att komplettera sina tidigare studier. Här stannade paret fram till 1951 då de flyttade tillbaka till Sverige och Erikssons barndomshem. Erikssons verk finns på Moderna Museet samt på ett flertal offentliga platser runt om i landet, exempelvis Paret (1973) i Kungsträdgården i Stockholm, Fågelmannen (1971) på torget i Arvika.

Skulpturen är placerad i Brunnsparken, Storgatan. Bronsskulpturen Lek från 1972 avbildar en mor som leker med sitt barn. Den är ett verk av sin tid och speglar en period i Tranås historia då det föddes många barn. Konstnären skänkte skissen, i form av en liten gipsmodell, till Tranås kommun som själv fick anordna och bekosta bronsgjutningen. Konstnären ville från början avbilda ett lekande syskonpar, men ändrade senare motivet till mor med barn.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide English Länk till annan webbplats.

Mer information:

Den här skulpturen heter ”Lek” och är gjord av skulptören Runa Bülow-Hübe. Runa föds 1890 ute på Romanö i sjön Sommen som det sista av sju syskon. Hon växer upp i en miljö där konst och musik har högsta prioritet. Pappan är konstnären Knut Ekwall, mamman är operasångerskan Maria Burkowitz-Pönitz och morfar Heinrich har varit försteviolinist i Krolloperan i trettio år.

1919 – 24 studerar Runa på Konsthögskolan för bland andra Carl Milles. Hon bosätter sig i Malmö men återvänder ofta till Tranås och Romanö. Runa har fem skulpturer placerade i Tranås. Mig veterligen finns ingen annan skulptur av Runa varken i Malmö eller någon annanstans. Det är bara vi Tranåsbor som får njuta av hennes konst. Betydligt större berömmelse får hennes dotter Torun som blir en internationellt erkänd silversmed. Hennes djärva och nydanande smycken bärs av bland andra Billie Holiday, Brigitte Bardot och Ingrid Bergman.

Bakom den här skulpturen ligger Badhotellet och därinne finns flera målningar av Runas pappa Knut som var en skicklig porträttmålare men även landskapsmålare i nationalromantisk anda. Han upptäcks som 17-åring av Marcus Larsson och tanken är att Knut ska studera hos honom i hans skola i Flenshult utanför Hultsfred. När han kommer dit möts han av en rykande askhög. Den nybyggda skolan har brunnit ned dagen innan. Knut flyttar istället till Tyskland och ansluter sig till Düsseldorfmålarna. Det är här han träffar Maria och de får sex barn innan de kan flytta till Romanö och till villan som Knut har ritat. Med sig har de barnen, svärfar, tre hushållerskor och en lärare i ”allt som man behövde veta”, som Runa uttrycker det. Runa är det enda av barnen som föds i Sverige.

Det går nog knappast att överskatta den betydelse familjen Ekwall har för konst- och kulturlivet i Tranås. Alla barnen får en grundläggande konstnärlig och musikalisk utbildning. Man har två olika orkestrar som turnerar runt om i Sverige och även i Norge och Danmark. När kyrkan ska byggas tillfrågas familjen om de kan bidra på något sätt. Då klär hela familjen ut sig till ett romskt sällskap och ger föreställningar i Hubbarpskogen. Runas bror Olof bildar så småningom Tranås Orkesterförening och jag tror att vi till stor del har familjen Ekwall att tacka för att Tranås brukar kallas musikstaden.

När Runa för sista gången besöker Tranås är det för att vara med på invigningen av ”Sportflickan” 1983. Senare samma år dör hon i hemstaden Malmö. Hennes syster Thyra, som också är verksam som konstnär men flyttat till Spanien, går bort samma år. Hon har då hunnit bli 102 år gammal.

More information, English version:

This sculpture is called Play and is made by the sculptor Runa Bülow-Hübe. Runa was born in 1890 out on the island Romanö in the lake Sommen and was the youngest daughter in the family. She was raised in an environment where art and music had the highest priority. Her dad was the artist Knut Ekwall, her mother Maria Burkowitz-Pönitz was an opera singer and her grandfather Heinrich played the first violin in the Krollopera for thirty years.

1919-24 Runa studies art with Carl Milles as her teacher. She moves to Malmö but regularly revisits Tranås and Romanö. Runa has five different sculptures placed in Tranås. Runas daughter Torun was an internationally famous silversmith. Her bold and avant-garde jewelry has been worn by celebrities as Billie Holiday, Brigitte Bardot and Ingrid Bergman.

Behind this sculpture lies Badhotellet and in there you will find several paintings made by Runas dad Knut who was a skilled portrait painter and also very good at painting landscapes. The artist Marcus Larsson discovered the talented Knut when he was 17 years old and Knut was going to be a student in Marcus Larsson’s school in Flenshult outside of Hultsfred. When Knut arrived he finds out that the school building has been destroyed in a fire the day before. Instead Knut moves to Germany and there he finds the Düsseldorf painters. In Germany he also meets Maria and they have six children before they move to Romanö and to the house that Knut has drawn. In the house live Knut and Maria together with their children, and also Knuts father in law, three housekeepers and one governess. Runa is the only child who is born in Sweden.

The Ekwall family have had a big influence on the cultural life of Tranås. All of the children got an education in arts and music. They had two different orchestras on tour playing in Sweden, Norway and Denmark. Runas brother Olof starts the organization Tranås Orkesterförening. The last time Runa visits Tranås is at the installation of her sculpture Athletic Girl in 1983. Later that same year she dies in her hometown, Malmö.

Skulpturen är placerad på Junkaremålsskolan, Östra vägen. Efter färdigställandet av Junkaremålsskolan fick Tranås kulturnämnd flera skisser från konstnären om möjliga konstverk. Denna valdes liksom Kesande kalv, placerad ett stenkast längre bort.

Georg Ganmar (*1916-†1976)

Georg Ganmar (född Andersson) föddes 1916 i Hallstahammar och började tidigt arbeta som formgjutare på Kanthal i sin födelseort men kom senare att utbilda sig inom konstyrket både på Konstfackskolan och Konstakademien i Stockholm. Han producerade till största del skulpturer i olika material men främst i sten och brons.

Motiven består ofta av djur i rörelse, porträtt eller abstrakta reliefer i trä. Exempel på konstverk han gjort är Lokatt (1962) i röd vångagranit på Maltesholmsskolan i Stockholm och granitskulpturen Vildsvin (1969) placerad i Barkabyskolan i Järfälla.

Skulpturen är placerad på Hylandstorg, Ågatan. Bronsbysten Lennart Hyland invigdes på dess nuvarande plats i maj 2000. Högtidstalet och avtäckningen genomfördes av Johan Broman och tacktalet hölls av Hylands änka Tuss Hyland. Skulpturens syfte är att påminna tranåsborna om vilken storslagen tv-profil som växt upp i Tranås och är samtidigt en hyllning till Lennart Hyland och hans släktingar.

Thomas Qvarsebo (*1947)

Thomas Qvarsebo föddes 1947 i Stockholm och är son till Per-Arne och Ann-Marie Qvarsebo, verksamma som dansare, koreografer och pedagoger. Han utbildade sig under tidigt 1970-tal till konstnär vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har sedan dess bland annat gjort verk som bronsskulpturen Tyngdlyftare (1987) i Kalmars sporthall, Vägen genom A (porträtt av Alf Henrikson, 1998) på Esplanaden i Huskvarna samt stålstatyn Greta Garbo (2005) i Filmstaden i Sundbyberg och på Greta Garbos torg i Stockholm.

Skulpturen är placerad intill Aronafabriken på Lugnavägen i Sommen. Träskulpturen Livskraft invigdes i oktober 1995. Den här träskulpturen föreställande en springande hund är, precis som många av Örnemarks tidigare verk, tillverkad av rivningstimmer och har placerats på en stålpelare utanför fabriken. Inspirationen säger sig konstnären ha hämtat från grannens hund.

Calle Örnemark (*1933)

Konstnären Calle Örnemark föddes 1933 i Jönköping men är idag bosatt i Gränna. Han är mest känd för sina stora träskulpturer, bland annat Jätten Vist (1969) i Huskvarna och Det indiska reptricket (1979, nu riven) i Tenhult men han har även producerat ett flertal kraftfulla oljemålningar, som ofta speglar stora världshändelser såsom krig, naturkatastrofer, våld och terrorism. Ett flertal av dessa målningar kan beskådas i hans egen ateljé, Galleri Ånaryd, utanför Gränna. Han har inte bara producerat målningar och monumentala konstverk i Sverige utan även i flera europeiska länder, USA och Australien.

Skulpten är placerad vid Tallbackens förskola, Granitgatan 3. Luften och vinden finns där hela tiden runt omkring oss men som något vi inte kan inte se eller ta på. Vinden och luften är något abstrakt, som ett väsen, en förutsättning för att kunna andas, segla och utvinna vindkraft från. Konstverket på höjden är som ett tält på väg att flyga bort. Transparenta kupoler är som bubblor fyllda med luft där rostfria rör håller fast taket.

Annika Oskarsson (*1967)

Annika Oskarsson arbetar med människan som utgångspunkt. Arbetet kretsar kring teman som rör existens och livsbetingelser. Resande och människans samspel är ofta en del i gestaltningarna. Den rumsliga upplevelsen av konstverken är ett bärande inslag. Användarna av konsten kan oftast utgöra en del av verket. Man kan röra sig i, sitta på och titta igenom. Verken är till stor del platsspecifika och förhåller sig till platsen och sammanhanget. Lek och barns världar är sammanhang som återkommer i hennes arbete.

Annika Oskarsson utbildades på Konstfackskolan i Stockholm på avdelningen för Keramik och glas 1991-1996.

Skulpturen är placerad vid stadshuset. Konstverket Lärkan är tillverkad i brons och placerades år 1984 på sin nuvarande plats utanför Stadshuset. I Alingsås, på Alströmergymnasiets bibliotek, finns en liknande skulptur med titeln Skolflickan.

Britta Nehrman (*1901-†1978)

Skulptören Britta Catharina Nehrman föddes 1901 i Djursholm och utbildade sig till konstnär vid Konstakademien i Stockholm. Hon kom senare att bygga på sin examen med utlands­studier i Italien och Frankrike.

Nehrman kom då att specialisera sig på porträtt i olika material. Exempel på offentliga utsmyckningar som Nehrman står bakom är altarfigurerna (1934) i Åmåls kyrka samt bronsskulpturen Mor och son (1957) placerad på Furutorpsplatsen i Helsingborg. Hennes konstnärliga tyngdpunkt ligger på gestaltningar av barn och unga i olika material, i trä, terracotta, marmor och brons.

”MONOLIT” - Är ett skulpturverk. En handskulpterad trädstam i lerbetong som reser sig ur blåbärsriset mot skyn. Som en kolonn men med naturens språk - En högstubbe. Bland de andra stammarna står denna stam som har berikats med bilder som berättar historier från trakten. Vid en första anblick kan den te sig som en vanlig stubbe, vid närmare betraktande framträder berättelserna. Likt en obelisk reser sig denna Högstubbe mot himlen. Högstubben står där mellan de andra träden, smälter in vid en första anblick. Men något i dess karaktär avviker. En annan färgnyans, en annan skrovlighet. Kanske tas denna trädstam på håll endast för en annan art. I barkens strukturer finns fragmentariska teckningar ristade. Vid närmare betraktande framträder bilder, inskriptioner, tecken och symboler. Tillsammans bildar dessa bildfragment berättelser. Teckningarnas ristade linjer berättar historier, skrönor, händelser, flyter samman, blir till mönster, sprider sig, möts, blir till nya bildmotiv. Här finns skogen avbildad, skogen som tidigare bredde ut sig just här, och dess arter ur både flora och fauna Här finns illustrationer av sjön, Sommen, vattnet som källa till liv. Här finns skildringar av traktens historia, av karaktärer, tilldragelser.
Ett porträtt av en ovanligt stor infångad fisk, kanske rent av en rekordöring
En notis om ett mycket litet men mycket viktigt kräftdjur
Gärningar och ogärningar
Mat och musik
Arbete och fritid
Minnen och fantasier

Verket är tänkt att locka fram den undersökande upptäckarlusten hos såväl stora som små, samt inspirera till att fantisera och skapa egna historier utifrån skulpturens motivvärld. Skulpturen ska väcka intresse och frågor och förhoppningsvis leda till samtal om naturen, människan, mångfalden och vår historia.

Platsen

Strax utanför Tranås ligger Norraby. Här växer ett nytt bostadsområde fram. I en sluttning ner mot sjön. Sommen och med tallskogen som fond iordningställdes våren 2021 ett antal tomter för byggnation av bostäder. Här var tidigare vidsträckt skogsmark. Skog som nyttjats som virke och ved. Skog som härbärgerat kolmilor. Skog som varit boplats för mångahanda arter, både växter och djur. I och med ett växande behov av boplatser för andra arter (människan) förflyttas naturmarkens gränser väster ut. Mitt i detta helt nya bostadsområde sparas en bit naturmark med tallar, blåbärsris och mossbelupna stenar. En liten bit skog, visserligen kraftigt reducerad, men ändå en bit skog. Som en miniatyrbiotop. En skärva av det som tidigare var. Ett minne, ett andrum i bebyggelsen. Ett mellanrum för eftertanke mellan tomter och hus. På denna plats finns skulpturerket Monolit vid Sommen i Norraby, Tranås.

Konstverket är placerat på den gamla telegrafbyggnaden, Tranåskvarnsgatan 2. År 1957 skapade Erik Olson mosaikutsmyckningen över entrédörren till det som då var Televerkets telefonstation på Tranåskvarnsgatan. Under 1950-talet kom Olson att alltmer frigöra färgen och formen. Färgerna presenterades rena och med ett intensivt ljus.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide English Länk till annan webbplats.

Mer information:

Här, ovanför ingången till den en gång så pampiga televerksbyggnaden, ser vi en mosaik av konstnären Erik Olsson. Erik är en av grundarna till Halmstadgruppen, surrealismens främsta företrädare i Sverige.

Att de ska ägna sig åt surrealism är dock ingen självklarhet från början. Erik och kusinen Waldemar Lorentzon studerar för konstnären Ferdnand Legér i början på 20-talet. Eriks bror Axel har då tidigare varit i Berlin och studerat hos den ryske målaren och skulptören Alexander Archipenko.

Erik, Axel och Waldemar blir kärnan i Halmstadgruppen som sedan utökas med Esias Thorén och Sven Jonsson från Halmstad. Tillkommer gör också Stellan Mörner som är född i Örebro och därmed den ende som inte är från Halmstad. I början är hela gruppen påverkad av Legér och kubismen men från slutet av 20-talet och framåt är det surrealismen som präglar gruppen. 1930 har man sin första utställning i Göteborgs konsthall och man börjar också ställa ut internationellt. 1935 deltar man i en utställning i Köpenhamn och året efter i London där bland andra surrealisterna André Breton och Salvador Dali medverkar.

1935 gör Erik bilden ”Sökaren” som kan betraktas som hans viktigaste verk och hans alter ego. Den skildrar de fem sinnena känsel, hörsel, smak, syn och doft. ”Sökaren” är sedan ett återkommande tema under hela Olssons verksamma tid. Fotspår i sanden visar att människan är på väg, men åt vilket håll?

Under 40-talet går Erik in mer och mer i religiösa grubblerier, något som utmynnar i att han konverterar till katolicismen. Hans måleri blir nu också mer religiöst färgat. På 50-talet får han mycket uppdrag i kyrkor där han börjar jobba mycket med glas och keramik. Den katolska Trefaldighetskyrkan i Halmstad, där Erik var medlem, har mycket av hans mosaiker och glasmålningar, både på inne i kyrkan och på utsidan. Även det intilliggande församlingshemmet pryds av hans bilder.

Från att ha varit en homogen grupp som helt och hållet inriktade sig på surrealismen börjar medlemmarna så småningom söka sig egna uttryck. De håller ändå ihop som grupp och bevarar någon slags grundläggande ideologi under femtio år. Gruppen börjar falla isär i och med Stellan Mörners bortgång 1979. Sven Jonsson och Esias Thorén går bort två år senare, Waldemar Lorentzon 1984 och de båda bröderna Erik och Axel går båda bort 1986.

Vill man se Halmstadgruppens måleri i dag ska man åka till Mjellby konstmuseum som ligger strax utanför Halmstad. Innan du går vidare kan du betrakta den här bilden en stund och se om du hittar texten TELE.

More information, English version:

Above the entrance to the decayed building that once was the grand department of telecommunications we see a mosaic made by the artist Erik Olson. Erik is one of the founders of Halmstadgruppen, a group of Swedish artists devoted to surrealism.

Their interest in surrealism doesn’t show in their earlier work. Erik and his cousin Waldemar Lorentzon had the artist Ferdnand Legér as a teacher during the early 20’s. Before that Erik’s brother Axel went to Berlin to study for the Russian artist and sculptor Alexander Archipenko.

Erik, Axel and Waldemar are the core of Halmstadgruppen before Esias Thorén and Sven Jonsson join them. The last member of the group is Stellan Mörner from Örebro and he is the only one who isn’t from Halmstad. At the beginning they are very influenced by Legér and cubism but from the late 20’s the influence of surrealism is stronger. 1930 they have their first exhibition in the art hall of Gothenburg and they also show their works abroad. 1935 they contribute to an exhibition in Copenhagen and one year later in London their works is shown in the same exhibition as the surrealist artists André Breton and Salvador Dalí.

1935 Erik makes the artwork The Seeker known as his masterpiece and alter ego. The work pictures the five senses to feel, hear, taste, see and smell. The Seeker is a theme that Erik works with again and again. Footprints in the sand show that humankind is going somewhere, but where?

From being a homogenic group totally focused on surrealism the members later started to seek their own expressions. Still the group exists for fifty years. The separation starts when Stellan Mörner dies in 1979. Sven Jonsson and Esias Thorén passes away two years later, Waldemar Lorentzon 1984 and both of the brothers Erik and Axel dies in 1986.

If you want to see the art of Halmstadgruppen today you should go to Mjellby art museum nearby Halmstad. Before you go on take a moment to look upon this artwork and see if you can see the letters spelling out the word “TELE”.

Konstverket är placerat på torget. I Tranås finns två verk av Allan Runefelt representerade på samma yta. Dessa ingår i ett sammanhängande verk med namnet Åsarna och skyn som producerades mellan åren 1966 och 1971 efter att Runefeldt vunnit en konstnärstävling kopplad till Tranås 50-årsjubileum 1969. Motiveringen byggde på att Runefeldts förslag ansågs bäst utifrån materialval, topografisk utformning samt helhetsintryck med det omgivande landskapet.

Allan Runefelt (*1922-†2005)

Allan Runefeldt föddes 1922 i Stockholm och bestämde sig tidigt för att bli konstnär. Mellan 1939 och 1945 studerade han vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm under lärarna Nils Sjögren och Eric Grate.

Efter sin examen experimenterade han med olika typer av material, bland annat keramik och brons. Ett av hans mest kända verk är Gubben med geten (1952) som finns att beskåda på ett flertal orter i Sverige, exempelvis i Stockholm, Båstad och Kristianstad.

Konstverket Open är placerat på Bredstorps IP. Open är en hyllning till olika sporter och är skapad i rostskyddsbehandlat och lackat järn. Skulpturerns färger är primärfärgerna blått, rött, gult i skulpturerna, grönt och vitt i planen. Skulpturen kom på plats år 2017.

Mats Nordlund (*1961)

Konstnär bosatt i Göteborg. Intresserar sig för ljus, rumslighet och perception. Arbetar i flera tekniker som måleri, skulptur, installation och digitalbaserad konst.

Skulpturen är placerad intill Wigénsfabriken, Hjälmarydsvägen 1. Bysten av Oscar Wigén är gjuten i brons och skapades till möss- och pälsföretaget AB Oscar Wigéns 50-årsjubileum den 10 november år 1956. Den avtäcktes av stadsfullmäktiges ordförande Gösta Sterne under en stor högtidsfest på Royalbiografen inför 265 Wigénsanställda och ett tjugotal inbjudna gäster.

Runa Bülow-Hübe (*1890-†1983)

Konstnären Runa Bülow-Hübe, dotter till den kände tranåskonstnären Knut Ekwall, föddes 1890 på ön Romanö i sjön Sommen. I och med att stora delar av familjen Ekwall var konstnärliga influerades hon tidigt av dessa. Från 1919–1924 studerade hon under skulptören Carl Milles vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Hon har under sina verksamhetsår haft ett flertal olika utställningar runt om i Sverige, bland annat i Stockholm, Malmö och Tranås, som också berikats med sammanlagt fem skulpturer i utomhusmiljö. Hennes dotter Vivianna Torun Bülow-Hübe blev världsberömd som silversmed.

Skulpturen invigdes i augusti 2012 och är placerat på Klockareplan, Storgatan. Verket är en hyllning till den tranåsbördige speedwayföraren Ove Fundin, även kallad ”the Flying Fox”. Konstverket är slutresultatet av en jurybedömd tävling och tillverkat i brons genom så kallad cire perdue-gjutning. Det skeppades hit från gjute­riet i Kina samma år. Skulpturen är realistiskt utförd och har lyckats fånga sportens fart och förarens stil som rymmer både körglädje och vinnarinstinkt.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide English Länk till annan webbplats.

Mer information:

Här på Klockareplan står Ove Fundin, en av Sveriges stora stjärnor inom speedway. Från mitten av 50-talet fram till slutet av 60-talet dominerar han sporten. Han tar fem VM-guld, totalt elva individuella VM-medaljer, sex lag-VM och flera andra priser och utmärkelser. Ove är född 1933 i Tranås och han har också varit staden trogen sedan dess.

Konstnären bakom skulpturen heter Richard Brixel och han är kanske mer känd utomlands än i Sverige. Hans största arbetsfält var Kina, som han kom att betrakta som sitt andra hemland. Han bodde och arbetade under långa perioder i Kina och det finns ett femtontal olika skulpturer av Richard där. Mest berömd är ”The Dream” som står utanför OS-byn i Peking.

De sista 33 åren av sitt liv bodde och verkade Richard i sitt hem Brixelgården som ligger vid Hjälmarens strand utanför Arboga. Här, i den stora trädgården, byggde han upp sitt eget museum som efter hans bortgång 2019 har öppnats för allmänheten. Det var också hans plan och hans vilja. På Brixelgården finns, förutom det stora bostadshuset med ateljén, flera gallerier med skisser och mindre skulpturer. I den stora trädgården står repliker i full storlek av hans verk som är spridda över hela världen. Några står också en bit ut i vattnet. På baksidan av bostaden hittar vi också en replik av Ove Fundin tillsammans med en annan av våra stora stjärnor inom motorsporten, Ronnie Pettersson.

Richard Brixel var fascinerad av motorsport och i källaren har han inrett det han kallade ”racingrummet”. På väggarna hänger foton från hans arbete med lermodeller och bronsgjutning och på golvet står podier med modeller av Ove Fundin och Ronnie Pettersson men också av Formel1-förararna Ayrton Senna och Michael Schumacher.

Richard var en stor konstnär som har en given plats i konsthistorien tillsammans med till exempel Carl Milles, Carl Eld och Johan Tobias Sergel. Vi kan känna oss stolta över att ha en av hans skulpturer i Tranås. Han var också en ödmjuk människa som gärna bjöd på sig själv, sin konst och sin filosofi.

”The dream”, de tre hästarna med sina sagolika ryttare, beskriver just en dröm som Richard hade. Han drömde om de här hästarna som red iväg, lämnade marken och fortsatte ut i universums oändlighet. Richard var mycket medveten om att han levde med cancer och han såg varje dag som en gåva. Trots sjukdomen jobbade han på in i det sista och hade ständigt nya projekt på gång. Den tredje juli 2019, efter drygt 75 år, tar ändå hans resa här på jorden slut. Frid över hans minne.

More information, English version:

Here on Klockareplan stands Ove Fundin, one of Swedens greatest speedway stars. From the middle of the 50’s until the end of the 60’s he was dominating the sport. He was world champion five times, won totally eleven individual medals in the world championships, and won six times with his team and he also won several other prices and competitions. Ove was born in 1933 in Tranås and he has been loyal to his hometown ever since.

The artist behind the sculpture is Richard Brixel and he is most famous outside of Sweden. He did most of his works in China, and looked upon China as his second home. He lived and worked there for long periods and he has made about fifteen different sculptures there. The most famous one is called “The Dream” and stands outside of the Olympic village in Beijing.

The last thirty three years of his life Richard lived and worked in his home Brixelgården that lies by the shore of the lake Hjälmaren outside the town Arboga. Here, in the big garden, he built his own museum and it has been open to the public since he died in 2019. It was his plan and last will. On Brixelgården you will find several galleries with sketches and smaller sculptures. In the big garden stands a fully sized replica of his works that is spread around the world. Some of them stand in the water. On the backside of the master building stands a replica of Ove Fundin together with another big motor racing star, Ronnie Pettersson.

”The Dream”, the three horses with their magnificent riders, actually describes a dream that Richard had. He dreamt about these horses that rode pass him, left the ground and continued into the never-ending universe. Richard knew that he was very ill, he had cancer, and saw every day as a gift. Despite the disease he worked until the end and had a lot of new projects going on. On the third of July 2019, after a little more than 75 years, his journey ends. May he rest in peace.

Skulpturen var tidigare placerad i Folkets park men efter en restaurering finns den nu bevarad i Socialdemokraternas lokal. Granitbysten föreställer Per Albin Hansson och tillkom år 1949 efter att Tranås arbetare beslutat hedra den före detta statsministern med en minnessten för hans insatser och skapande av trygghet under 1930-talets depression och andra världskriget. Skulpturen finansierades och beställdes av styrelserna för Folkets Hus och Folkets Park och skänktes senare till Tranås kommun som placerade den i Folkets Park. Konstverket invigdes 1949 med högtids- och tacktal av ordföranden i Järnvägsmannaförbundet, Herman Blomgren och Enock Sandberg, ordförande för Socialdemokratiska Stadsfullmäktigegruppen.

Emil Näsvall (*1908-†1965)

Konstnären Emil Näsvall föddes 1908 i Backavallen i Ljusnedal och fastnade tidigt för måleri och att tälja i trä. Flyttade hemifrån som 17-åring och blev lärling på Otteströms snickeriverkstad i Östersund och deltog i ett flertal olika teckningskurser under kvällstid.

Efter bara ett par år fick han möjligheten att flytta till Stockholm och gå som lärling hos skulptören Olof Ahlberg. Mellan 1928 och 1932 studerade han på Tekniska skolan (senare Konstfackskolan och idag Konstfack) i Stockholm.

Typiskt för Näsvall är hans ofta enkla, jordnära, realistiska och statiska skulpturer utan påtagliga symboliska uttryck.

Skulpturen är placerad på Torggatan intill Svartån. Bronsstatyn Pia, eller Pia plockar stenar som den också kallas i folkmun, skapades år 1970. Från början var det tänkt att skulpturen skulle kallas Torun efter Runa Bülow-Hübes dotter, den framgångsrika silversmeden Torun Bülow-Hübe. Det är hon och hennes dotter Pia som fått stå modell för skulpturen. Hästsvansfrisyren är inspirerad av Torun och Runa har tydligen hävdat att det var en frisyr dottern var först med. Om detta är sant kan diskuteras, men intressant är det.

Runa Bülow-Hübe (*1890-†1983)

Konstnären Runa Bülow-Hübe, dotter till den kände tranåskonstnären Knut Ekwall, föddes 1890 på ön Romanö i sjön Sommen. I och med att stora delar av familjen Ekwall var konstnärliga influerades hon tidigt av dessa. Från 1919–1924 studerade hon under skulptören Carl Milles vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Hon har under sina verksamhetsår haft ett flertal olika utställningar runt om i Sverige, bland annat i Stockholm, Malmö och Tranås, som också berikats med sammanlagt fem skulpturer i utomhusmiljö. Hennes dotter Vivianna Torun Bülow-Hübe blev världsberömd som silversmed.

Skulpturen är placerad i Sveaparken. Konstverket Pojken med guldgåsen är tillverkat i brons och skänktes år 1951 av makarna Ingegerd och Arvid Jonas till Tranås stad för att placeras i Sveaparken till minne av företaget AB Johanssons 75-års jubileum. Pojken med guldgåsen är tänkt att hedra Tranås föregångsmän samt vara en symbol för företagsamheten och strävsamheten.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide English Länk till annan webbplats.

Mer information:

Här i Sveaparken står pojken med guldgåsen. Sagan är hämtad från bröderna Grimm och handlar om Dummerjöns som blir hånad av hela sin familj. En dag när han är ute i skogen för att hugga ved möter han en ensam och lite märklig man. Mannen är hungrig och pojken delar sin matsäck med honom. Som belöning får då pojken en gås av äkta guld och den som försöker stjäla en fjäder fastnar själv på gåsen.

Konstnären bakom skulpturen heter Einar Lutherkort. Han föds 1905, går konsthögskolan på 20-talet och får därefter ett stipendium som innebär att han får bo och studera i Paris, Rom och München. Ett år i varje land.

1935 gifter han sig med skådespelerskan Ingrid Eklund. I slutet av 30-talet gör paret Lutherkort en bröllopsresa i Europa. De hamnar av en tillfällighet på ett massmöte i Berlin där Hitler talar och Einar, som är jude, får säkert en föraning om vad som håller på att hända i Europa.

1939 föds sonen Muck och familjen vistas sedan periodvis ute på ön Fjärdlång i Stockholms skärgård. Bankmannen och mecenaten Ernst Thiel har köpt ön och hans son bjuder in konstnärer och andra kulturpersonligheter dit på somrarna.

Ingrid Lutherkort regidebuterar 1940 och räknas som en av Sveriges första kvinnliga regissörer. 1952 tar dock äktenskapet med Einar slut. Ingrid har då nästan ytterligare ett halvt sekel framför sig med film och teater. 2005 debuterar hon som sommarvärd, 95 år gammal. Sin sista större filmroll gör hon i filmen ”Underbar och älskad av alla”, och när hon som 100-åring läser dagens dikt kan hon se tillbaka på ett långt liv inom film och teater som saknar motstycke i svensk historia. Ingrid går bort 2011, 101 år gammal.

Einar har en ödmjuk inställning till sin konst. ”Ibland gör jag små strävanden åt det non-figurativa”, säger han och en del av hans senare skulpturer har en andlig dimension i sin stiliserade enkelhet. Så här beskriver han historien om pojken med guldgåsen: ”En liten pojkstackare som behöver en guldgås som en ringa kompensation för all kärlek och värme han saknar. Låt människor söka upp honom, han är inte bilden av en storskrävlare som vill synas och få applåder”. Pojken som står här i parken är också ganska liten till formatet. Han uttrycker en ungdomlig sprödhet och samtidigt den inre styrka som man kan ha om man har en guldgås i ett knyte över axeln. Einar Luterkort var nog inte heller någon skrävlare som ville synas och kanske man kan se pojken som hans alter ego. Han går bort 1981, 75 år gammal.

More information, English version:

Here in Sveaparken stands the boy with the golden goose. The story about a boy called Stupid is written by the Grimm-brothers. One day when he is out in the woods he meets a lonely and peculiar man. The man is hungry and the boy shares his food with him. As a reward the boy is given a magic goose made of pure gold, and if anyone tries to steal a feather from it the person gets stuck to the goose.

The artist is called Einar Luterkort. He is born in 1905, attends artschool during the 20’s and gets a scholarship to continue his studies in Paris, Rome and Münich. One year in each country.

In 1935 he marries the actress Ingrid Eklund. At the end of the 30’s the couple Luterkort make a honeymoon-trip in Europe. By accident they attend a public meeting in Berlin where Hitler is speaking and Einar, who was a jew, must have gotten an idea of what was happening in Europe at that time.

In 1939 the son Muck is born and the family spends a lot of time on the island Fjärdlång in the archipelago of Stockholm. The banker and patron Ernst Thiel owns the island and his son invites artists to come and visit during summer.

Einar has a humble approach to his art. “Sometimes I make small steps towards the non-figurative”, he says and some of his later sculptures has a spiritual dimension in their stylistic pureness. He describes the story of the boy with the golden goose like this: “A poor little boy who needs a golden goose as a poor compensation for all the love and warmth he is missing. Let people look for him, he is not the kind of person who wants to show off and get applause.” The boy who stands there in the park is also very small in his appearance. He expresses a fragile youthfulness and at the same time the inner strength that you can possess if you have a golden goose in a bundle over your shoulder. Maybe you can see the boy as an alter ego for the humble artist Einar Luterkort. Who died in 1981, 75 years old.

Pärlanistjärnan är placerad vid Råsvägens serviceboende. Konstverket ska gestalta vattenväxter och är placerat i en damm för ytterligare effekt. Konstnären vill med konstverket lyfta den stora miljöpåverkan som sker i våra hav och vattendrag.

SIMKA

SIMKA är projektnamnet för bildkonstnärerna Simon Häggbloms (1953) och Karin Linds (1959) gemensamma konstnärliga verksamhet.

Reliefen på stadshotellets grund och fasad är huggen i röd Tranåsgranit från stenbrottet i Kungshult strax utanför staden. Arbetet är utfört av Tranås Stenhuggeri och i en stilistiskt förenklad och modernistisk stil visas olika motiv. Vi ser här bland annat Somma-koa och tranor, liksom lutor och mer geometriska och symboliska mönster. Vem som utarbetat förlagan till reliefen är oklart, men att det fanns en uttalad idé om bilder på grunden redan vid arkitektarbetet är klart eftersom det på bygglovsritningarna från år 1953 finns med en skiss över någon form av konstnärligt uttryck här.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide English Länk till annan webbplats.

Mer information:

Tranås stadshotell invigs 1962 och arkitekten heter Georg Varhelyi. Han föds i Ungern 1913 och studerar sedan till arkitekt i Tjeckoslovakien. Vid andra världskrigets utbrott är han en av många kulturarbetare som flyr till Sverige. Varhelyi är i dag i det närmaste bortglömd men under 50- och 60-talet är han tongivande inom svensk arkitektur. Han bosätter sig i Stockholm och ritar flera bostadsområden, bland annat Gubbängen, Hökarängen, Högdalen, Bagarmossen, Bergshamra och Aspudden. ”Björkhagens malliga betongklump” kallas höghuset i Solna som invigs 1957. Med sina 17 våningar är den länge Nordens högsta byggnad. Georg vill själv inreda ett kontor på översta våningen men hans fru, som har respekt för höga höjder, vill inte bo där med barnen. Huset beskrivs av de boende som ett stort konstverk där lägenheterna går om lott och många lägenheter har flera etage och väl tilltagen takhöjd.

Hotell börjar Georg rita redan i slutet av 40-talet och hans mest berömda är ”Hotell Malmen” som invigs 1951. Hotellet får snabbt stor uppmärksamhet för sin eleganta och modernistiska stil. Därefter ritar Georg många hotell och andra offentliga byggnader. I Bergshamra kompletterar han också bostäderna med en kyrka, som invigs samma år som Tranås stadshotell, 1962. Kyrkan är helt utförd i betong och här ville arkitekten skapa ”ett kyrkorum helt befriat från arkitektoniska raffinemang”. Byggnaden är uppförd på en stomme av betong och både interiör och exteriör består av obehandlad betong. Ingen onödig utsmyckning, bara textilier vid koret och på bänkarna. Klockspelet är inbyggt i en nisch i ena hörnet. I folkmun har kyrkan fått namnet ”Sankta Cementa”. Georg Varhelyi har stort inflytande på arkitekturen i Sverige från början av 50-talet och ända fram till 90-talet. Han går bort den 1 december 2001, 88 år gammal.

Om det är Georg Varhelyi som även gjort den här reliefen är dock oklart men den väl avvägda kompositionen tyder på att det borde vara han eller åtminstone någon som jobbat väldigt nära eller tillsammans med honom. Georg var också känd för att gärna sätta ett litet personligt signum på exteriören och göra det där ”lilla extra”. Hans barn kan bekräfta att han var en mycket skicklig tecknare. Han hade dessutom Picasso som en husgud och det kubistiska uttrycket i reliefen leder tankarna däråt. Somma-koa har här mer uttrycket av en tjur och vi vet att Picasso tyckte om tjurfäktningar. Vi vet också att Picasso flera gånger avbildade stiliserade stränginstrument, något som vi också ser i reliefen. Men om det verkligen är Georg som ritat reliefen, det är fortfarande en gåta …

More information, English version:

The City Hotel of Tranås opens in 1962 and the architect is Georg Varhelyi. He is born in Hungary 1913 and studies architecture in Czechoslovakia. By the outbreak of the Second World War he comes to Sweden as a refugee. During the 50’s and 60’s he is an important architect in Sweden but not many people have heard of him today. He lives in Stockholm and draws several residential areas there, for example Gubbängen, Hökarängen, Högdalen, Bagarmossen, Bergshamra and Aspudden. 1957 he builds a tower block in Solna with 17 floors, for a long time it was the highest building in Scandinavia. Georg wants to work and live there but his wife is scared of heights and doesn’t want to live there with their kids. The house is described as a big artwork by the inhabitants because the apartments overlap and many flats have several floors and a very high ceiling.

Georg starts to draw hotels in the end of the 40’s and his most famous one is “Hotell Malmen” from 1951. The hotel gets a lot of attention because of its elegance and modernistic style. After that Georg draws many hotels and other public buildings. In Bergshamra he also builds a church, it is done the same year as The City Hotel of Tranås, 1962. The church is made of concrete and the intention was to make a church without any unnecessary decorations. Because of the lack of ornaments and the choice of building material the church is sometimes called “Sankta Cementa”, referring to the Swedish word for concrete. Georg Varhelyi has a great impact on Swedish architecture from the beginning of the 50’s until the 90’s. He dies on the 1 of December 2001, 88 years old.

If it is Georg Varhelyi that also has made this relief is uncertain but it is probably him or someone who worked close by him. It is known that he liked to put his personal trade mark on the exterior and often made that “little extra”. His children can assure that he was really good at drawing. He also was very inspired by the artist Picasso and the cubistic style of the relief seems to be inspired by him. There is also a picture of a bull and it is known that Picasso liked bullfights. But if it really is Georg who made this relief is still a clue…

Det här konstverket är placerat mitt i rondellen vid Sveaplan. Den består av fem galvaniserade och blanka plåtringar som tillsammans bildar ett fem meter högt klot där vattenstrålar faller ner från toppen till skulpturens bottenplatta under den varma tiden på året. Bottenplattan består av en rund betongplatta som omringas av blomformiga grönytor med stenplattor och perenna växter under vår, sommar och höst. Under vintern ersätter diodbelysning vattenarrangemanget.

Kjell Färnemyhr (*1955)

Konstnären Kjell Färnemyhr föddes 1955 i Tranås och är till största del autodidakt inom måleri och teckning men han har även gått en del kurser på Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

Hans teckningar utgörs oftast av realistiska stillebenmotiv kopplade till stadsmiljöer, vardagsting, grönsaker och växter.

Konstverket är placerad på serviceboendet Lövstagården, Västra vägen. Stålkonstverket Ringlek är en skapelse som leker med begreppet jämvikt. Samlingen av ringar har sammanfogats på ett sådant sätt att de balanserar på varandra och visar upp en ögonblicksbild av en föränderlig helhet som uttrycker rörelse och tycks trotsa tyngdlagen lite grann. Ursprungligen var skulpturen tänkt som lekredskap men visade sig inte ha önskvärd hållfasthet.

Veikko Keränen (*1935-†2004)

Veikko Keränen föddes i Uleåborg i Finland 1935 men flydde till Sverige som krigsbarn 1944 och utbildade sig som konstnär vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm mellan 1962 och 1967. Efter detta arbetade han som medaljgravör och konstnär och producerade ofta abstrakta skulpturer i sten, trä och metall.

Exempel på offentliga verk är stålkonstruktionen Billie on my mind (1978) som finns i två versioner, på Sätraskolan i Stockholm och på Karolinska Universitetssjukhuset, samt skulpturen Barock (1985) på Vattenfalls huvudkontor i Västerås. Han har haft ett stort antal separatutställningar i Sverige och finns representerad på Moderna Muséet och Nationalmuseum.

Konstverket är placerad vid kvarteret Södra Gyllenfors, utanför Strandbaren. Det började med att en klassisk skottkärra stod i trädgården i Kristianopel, fylld med torra grenar, ogräs, klipp och kvistar. Detta rika hopsjunkna men skulpturalt spännande fång av allehanda oönskat från trädgården väckte idén att göra en gjutning i brons av detta motiv. Konstnärerna samarbetade med gjutare Robert Cassland på Maiale konstgjuteri i Malmö. Det som var den speciella utmaningen var att finna växter som tålde, och överlevde, gjutprocessen. Därför uppstod även ett samarbetade med Clara Cassland, Roberts dotter, som är kunnig i botanik och växter. En mycket spännande arbetsgång som visade vilka växter som blev kvar efter ”utbränningen", och som sedan kunde svetsas fast på skottkärrans flak.

Peter Johansson (*1964) & Barbro Westling (*1956)

Peter Johansson kommer från Sälen och Barbro Westling kommer från Göteborg. Peter Johansson & Barbro Westling är ett konstnärssamarbete som inleddes 2004 och som har resulterat i konstutställningar, teater och performance samt en rad projekt i det offentliga rummet.

Konstverket är placerad vid entrén av Folkets park. Det tvådelade konstverket, en fiolspelande man och en kvinnlig flöjtist, i koppar invigdes år 1996 med representanter från kommunen och Folkets Park. Verket valdes med motiveringen att det passade både parkverksamheten och utmärkte Tranås som en musikkommun.

Thomas Qvarsebo (*1947)

Thomas Qvarsebo föddes 1947 i Stockholm och är son till Per-Arne och Ann-Marie Qvarsebo, verksamma som dansare, koreografer och pedagoger. Han utbildade sig under tidigt 1970-tal till konstnär vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har sedan dess bland annat gjort verk som bronsskulpturen Tyngdlyftare (1987) i Kalmars sporthall, Vägen genom A (porträtt av Alf Henrikson, 1998) på Esplanaden i Huskvarna samt stålstatyn Greta Garbo (2005) i Filmstaden i Sundbyberg och på Greta Garbos torg i Stockholm.

Konstverket är placerat vid södra Ekmarkspark. Den sista offentliga skulpturen av Bülow-Hübe stod på plats året hon avled. Skulpturen är tillverkad i brons och invigdes år 1983 av Lennart Hyland. Ett år tidigare fanns det diskussioner inom kommunen om att avvisa skulpturförslaget då man ansåg att gjutningskostnaderna var för höga men då klev tranåssonen direktör Sven Hettemark fram och lovade att bekosta gjutningen och uppförandet så länge priset inte övergick 50 000 kronor. Så blev inte fallet och skulpturen Sportflickan blickar i dag ut över Ekmarkspark. Gipsmodellen till verket kan idag beskådas på Växjö museum.

Runa Bülow-Hübe (*1890-†1983)

Konstnären Runa Bülow-Hübe, dotter till den kände tranåskonstnären Knut Ekwall, föddes 1890 på ön Romanö i sjön Sommen. I och med att stora delar av familjen Ekwall var konstnärliga influerades hon tidigt av dessa. Från 1919–1924 studerade hon under skulptören Carl Milles vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Hon har under sina verksamhetsår haft ett flertal olika utställningar runt om i Sverige, bland annat i Stockholm, Malmö och Tranås, som också berikats med sammanlagt fem skulpturer i utomhusmiljö. Hennes dotter Vivianna Torun Bülow-Hübe blev världsberömd som silversmed.

Konstverket är placerat vid Ydrerondellen. Verket är tänkt att knyta an till Svartån och ge en antydan om områdets närhet till vatten. På kvällen tänds ljusen och sprider ett ljus som skiftar i färg över vågorna och knyter ihop orsak och verkan på ett tydligare sätt. Konstverket är gjort av rostfritt stål, sträckmetall och LED-ljusen är datorstyrda.

Audioguide svenska Länk till annan webbplats.

Audioguide English Länk till annan webbplats.

Mer information:

Här börjar Storgatan, med ”Svartåns krona”. Ett fruset ögonblick. Droppen som lyfter mot skyn och som skapar rörelsen. Ringarna på vattnet som breder ut sig mot Storgatan och visar vägen in till vår vackra lilla stad.

”Jag ska inte säga att det jag gör är vetenskapligt på något sätt, men jag är nog mer vetenskaplig än filosofisk”, säger konstnären Jan Stenberg. ”Det jag gör är någon form av illusioner av en verklighet som ska väcka intresse för just verkligheten”. Och visst blir man intresserad när man ser hans rondellutsmyckning. Man vänder tillbaka till barndomen då man satt förstrött och kastade stenar i vattnet, såg dropparna komma upp och ringarna fortplanta sig. Och man kunde konstatera att det inte är vattnet som rör sig, det är rörelsen i vattnet. Vågrörelsen.

”Svartåns krona” är en hyllning till Svartån, till sjön Sommen och till Tranås som bjuder på så många naturupplevelser. Jan Stenberg betonar det lyckade samarbetet med våra lokala entreprenörer när ”Svartåns krona” kom på plats. Han lyfter fram flera fördelar med lokalt samarbete: Man får en känsla för platsen, lär känna några ortsbor, priset blir billigare och framförallt tycker han att det är ganska tråkigt att bara leverera en färdig produkt och sedan lämna platsen. TAS, Tranås anläggningsservice, har jobbat med stenläggningen och Löfgrens El har hjälpt till med elarbetet. Efter mörkrets inbrott lyser kronan i olika färger och moarémönstret som uppstår i dropparna ger ett sagolikt intryck.

Jan Stenberg är född 1964 och sedan början av 2000-talet har han utfört offentliga utsmyckningar i både Sverige och Norge. Han har ett personligt bildspråk som präglar hans arbeten. Så här skriver han själv på sin hemsida:

”Utgångspunkten för mitt konstnärliga arbete i det offentliga rummet ligger i platsens karaktär och dess användare. Det mänskliga tilltalet och individens möte med platsen är av central betydelse för mig. Jag vill skapa en förhöjd upplevelse för besökarna i relation till platsens ursprungliga uttryck och verksamhet. Oavsett besökarnas ålder eller bakgrund så vill jag ta vara på varje individs nyfikenhet och upptäckarlust och inspirera dem i deras vardag”.

Jan ser sig själv som en konstnär som jobbar vetenskapligt. Ungefär som renässansmänniskan som kombinerade konst och vetenskap. Att dropparna är just sju till antalet beskriver han så här: ”Fem blir för spretigt, sex för statiskt och åtta för mycket”. Enligt Jan finns ingen talmystik inblandad men han har inget emot att man tolkar in ett andligt budskap. Jag tycker man kan se ”Svartåns krona” med sina proportioner, moarémönster, dropparna och vågrörelsen som ett resultat av den gudomliga geometrin.

More information, English version:

Here starts Storgatan, with ”The crown of Svartån”. A frozen moment. The drop of water that lifts towards the sky and creates the movement. The ripples on the surface that spreads out against Storgatan and leads the way into our beautiful little town.

“I shouldn’t say that what I do is scientific in any way, but I’m more scientific than philosophic”, says the artist Jan Stenberg. “What I do is some kind of illusions of a reality that is supposed to create an interest for reality”. And surely you’ll get interested when you see his piece of art in the roundabout. You’ll return to your childhood when you sat down by the water throwing small rocks in it, saw the splash of water and the ripple on the surface grow bigger and bigger. And you would notice that the water didn’t move, it was a movement in the water called the ripple effect.

”The crown of Svartån” is a tribute to Svartån, to the lake Sommen and to the nature that you can experience around Tranås. Jan Stenberg says that it is beneficial to work with local entrepreneurs when building this type of artwork. Some of the benefits are that you get a feeling for the location, get to know some locals and it is cheaper, but more important it feels better than delivering a finished product and then just leave. TAS, Tranås facilityservice, has worked with the paving and Löfgrens El has helped with the electricity work. After sunset the crown lights up and shine in different colors. The moarépattern that appears among the water drops looks fabulous.

Jan look upon himself as an artist that works scientifically. Almost like the Renaissance man that combined arts and science. He explains why there are seven drops like this: “Five is to spidery, six to static and eight is too much.” According to Jan there is no numerology involved but he has nothing against that you interpret a spiritual message. I think that you can see “The crown of Svartån” with its proportions, moarépatterns, the drops and the ripple as a result of the divine geometry.

Skulpturen Södra Trandansen invigdes i november år 1996 i samband med att södra infarten till Tranås färdigställdes. Konstverket är tillverkat i corténstål som är en typ av legering där bland annat koppar och nickel ingår. Legeringen gör att plåten rostar och därmed bildas en skyddande yta som förhindrar vidare nedbrytning. De senaste åren har skulpturen blivit utsatt för ett antal konstkupper och bland annat målats om.

Konstverket Norra Trandansen skapades ungefär samtidigt som Södra Trandansen. Den är tillverkad i syrafast rostfritt stål, placerad på en pelare och belyst.

Thomas Qvarsebo (*1947)

Thomas Qvarsebo föddes 1947 i Stockholm och är son till Per-Arne och Ann-Marie Qvarsebo, verksamma som dansare, koreografer och pedagoger. Han utbildade sig under tidigt 1970-tal till konstnär vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har sedan dess bland annat gjort verk som bronsskulpturen Tyngdlyftare (1987) i Kalmars sporthall, Vägen genom A (porträtt av Alf Henrikson, 1998) på Esplanaden i Huskvarna samt stålstatyn Greta Garbo (2005) i Filmstaden i Sundbyberg och på Greta Garbos torg i Stockholm.

Den roströda plåtreliefen, placerad i gångtunneln under järnvägsstationen, invigdes år 1996 och har tillkommit genom ett samarbete mellan konstnären och finansiärerna Tekniska Kontoret, Peab, Banverket och dåvarande Musik- och kulturförvaltningen. Konstverket är laserskuret med påsvet­sade detaljer och skildrar järnvägstågen på Östra stambanan till Tranås station, från sjön Sommen i norr till Tranås tätort, genom Säbydalen och vidare ut till Gripenberg samt landskapet mellan Småland och Östergötland. Enligt konstnären själv är det tänkt att konstverket ska ge en bild av Tranås för avstigande resenärer som ska få ett positivt första intryck av staden. I reliefen kan man se flera kända lokala motiv, från Sommenröding till stadshuset, tingshuset och Tranås kyrka.

Kjell Färnemyhr (*1955)

Konstnären Kjell Färnemyhr föddes 1955 i Tranås och är till största del autodidakt inom måleri och teckning men han har även gått en del kurser på Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

Hans teckningar utgörs oftast av realistiska stillebenmotiv kopplade till stadsmiljöer, vardagsting, grönsaker och växter.

Skulpturen Trädet består av ett antal sammanfogade och svartmålade kopparplåtar och symboliserar en organisms strävan efter att växa uppåt. En skulptur som vinner mycket på att betraktas från olika vinklar och på olika avstånd med både ett samspel och kontrastverkan mot omgivande miljö. Spana gärna in den från stadshusbron!

Leo Janis-Brieditis (*1922-†2008)

Konstnären Leo Janis-Brieditis föddes 1922 i Lettland och växte upp på en bondgård utanför Riga. Han började där vid 20 års ålder studera på Konst-akademien men tvingades hoppa av sina studier och fly undan kriget till Sverige 1944.

Han bosatte sig i Stockholms­trakten och återupptog sina konststudier på Kungliga Konsthögskolan. Janis-Brieditis fortsatte därefter till Uppsala universitet där han tog en fil.kand. Efter att ha ägnat en tid åt måleri övergick han till att skulptera och vann kort därefter en utsmyckningstävling. Tack vare vinsten pryder idag hans fem lekfullt komponerade ringar torget vid ingången till Globen i Stockholm.

Janis-Brieditis skulpturer kännetecknas av samspelet mellan arkitekturens auktoritet och det offentliga rum där han ofta kom att arbeta, men också hans fokus på det abstrakta formspråk och en stark, utpräglad känsla för form, volym, rytm och rörelse. Exempel på verk är den rostfria stålfontänen Vågen (1975) på Järntorget i Oxelösund samt den rostfria stålskulpturen Nike (1986) på Ryhov i Jönköping.

Ur-kon är placerad på torget i Sommen. Stenskulpturen Ur-kon beställdes av Tranåsbostäder i slutet av 1980-talet och uppfördes i samband med bygget av torget i Sommen och invigdes i juni år 1991. Monumentet utgörs av två sammanhängande delar i barnarpsgnejs. Det består dels av en ”förvriden” pelare samt en ”jättelik monolitisk polhemskoppling” som enligt vissa kan liknas vid en juver. Enligt konstnären själv är det en hyllning till legenden om Somma-koa och dess starka mystiska påverkan på människan, sjön och Sommenlandskapet.

Hans Fredholm (*1952)

Konstnären Hans Fredholm föddes 1952 i Sundbyberg men är sedan mitten av 1990-talet bosatt i Eksjö. Mellan 1973 och 1982 utbildade han sig inom konstområdet, först med studier på Konst­fackskolan med inriktning bild & miljö och sedan på Konstakademien i Stockholm. Under den här tiden blev han mycket intresserad av offentlig monumentalkonst, detta för att han på så vis skulle nå de människor som inte är uttalat intresserade av konst.

Detta intresse har sedan vuxit sig större och idag har han också arbetat offentligt med både belysning och vägmiljö. Ett stort antal verk, då främst skulpturala installationer, har under åren beställts av olika uppdragsgivare för offentliga rum, bland annat i Eksjö, Jönköping och vid infarten till Huskvarna, där konstverket Rumlaborg (1999) är placerat.

Skulpturen är placerad vid vårdcentralen, Norra Storgatan 101. Bronskonstverket Älvdansen var ett av Roxströms största och mest tidskrävande arbete och tog två år att slutföra. Det här konstverket skiljer sig mycket från hans tidigare verk, både storleks- och formmässigt.

Henrik Roxström (*1899-†1982)

Skulptören Henrik Roxström föddes 1899 i Elmshorn i Tyskland men flyttade till Sverige under sin barndom. Han började studera vid Tekniska skolan och Konstakademien i Stockholm där han senare tog sin konstnärsexamen. Roxström har även gått som lärling hos skulptören Carl Milles och gjort ett flertal resor till Europas konstmetropoler.

Han var på många sätt en mångkonstnär men arbetade till största del med porträttbyster, människogestalter och djur med slutna och massiva former. Exempel på offentliga utsmyckningar är bronsskulpturen Hästar (1982) i Gislaved samt reliefen Fruktbarheten (1950) i Sandviken.